Malmö Karate Do

Snabb som vinden, tyst som skogen, aggressiv som elden och orörlig som berget.
(Samuraj Shigen Takedas banér)

I mars månad år 1921 hölls en uppvisning i Karate-Do, av mästaren Gichin Funakoshi, inför det japanska hovet. Denna karateuppvisning blev mycket uppskattad. Kronprinsen blev överförtjust och talade länge om uppvisningen. På grund av den kungliga uppskattningen kom det strax därefter en officiell inbjudan att visa upp karate vid den nationella gymnastikgalan i huvudstaden Tokyo. I tidningen Tokyo Nichinichi infördes efter denna uppvisning en sensationell artikel om karate. I artikeln berättades bl.a. om en Karate-Ka´s (utövare av karate) förmåga att krossa motståndarens inre organ utan att ett enda märke syntes utanpå kroppen. Artikeln citerade också Sensei Funakoshi som sade:

”Det viktigaste målet inom karate är försvar. Att ta initiativet först har sedan länge varit förbjudet och inom karate säger vi att det inte finns ett första steg. Denna kampkonst är till för att kultivera en ödmjuk själ, och den får inte missbrukas i en kampsituation. Dessutom behövs inga vapen. Jag tror att karate är den mest praktiska och civiliserade kampkonsten. Dessutom är karate ett effektivt sätt att träna sin kropp, då ens kroppsdelar rör sig på ett koordinerat sätt. Min åsikt är att det inte råder något tvivel om att den hjälper dig att leva ett långt och hälsosamt liv.” (Gichin Funakoshi)

Historien om Shotokan karate startade officiellt i april år 1922, då Sensei Gichin Funakoshi öppnade sin första klubb. Han var då 53 år gammal, en ålder då de flesta på den tiden började att tänka på pensionering och inte på en karriär som karateinstruktör i ett främmande land. Gichin Funakoshi föddes år 1868 i Yamakawa by, Shuri, Okinawa. Som ung började han, främst av hälsoskäl, att träna för mästaren Yasutune Azato. Då Azato var en trogen anhängare av Wang Yang Ming-skolan inom konfucianismen, innebar lektionerna lika mycket mental som fysisk fostran. Azato introducerade Funakoshi för mästaren Yasutune Itosu. Det var ifrån Itosu som Funakoshi fick sin stora kunskap om Kata. Funakoshi fortsatte sin träning för båda dessa mästare fram till deras död (omkring år 1915).

I början av 1930-talet framträdde Funakoshis son, Gigo (också känd som Yoshitaka). Den yngre Funakoshi var helt annorlunda som person än sin far. Efter sin ankomst till Japan tog han gradvis över faderns undervisning, speciellt på universiteten. Under Yoshitakas ledning började stora förändringar att äga rum under en intensiv tidsperiod mellan åren 1930-40. Dessa förändringar var framför allt i Kumite, fri fighting. Medan fadern lagt tonvikten på Kata, så började den unge Yoshitaka att utveckla den fria sparringen. Först skapade han Gohon Kumite, femstegssparring, där den ena personen attackerade fem gånger i snabb följd och den andra personen blockerade och kontrade i sista attacken. Denna metod är vanlig i kendo. Yoshitaka studerade kendo och hämtade många av sina idéer därifrån. År 1933 konstruerade han Kihon Ippon Kumite, enstegssparring, och året efter kom Jiu Ippon Kumite, enstegssparring i rörelse. Slutligen, år 1935, kom Jiu Kumite, den fria sparringen.

Genom sina studier av Kumite blev den yngre Funakoshi medveten om ofullständigheterna i faderns Shorin-Ryu system. I princip lärde Gichin Funakoshi ut samma system som mästaren Itosu, hans egen lärare, genom att använda höga ställningar och låga sparktekniker. Denna metod var i huvudsak ett självförsvarssystem, i vilket en tränad person möter en otränad. Om båda kombattanterna var jämlika, så blev det andra faktorer som avgjorde så som flexibilitet, hastighet och kraft. Yoshitaka samlade en grupp studenter omkring sig som totalt och hängivet ägnade sig åt att utveckla karate. Bemärkta personer bland dessa är Shigeru Egami, Takashi Shimoda, Genshin Hironishi (Sensei Taiji Kases huvudsakliga lärare vid sidan av Yoshitaka och Okuyama). Inom fem år hade de totalt förändrat hela strukturen inom karate. Det var en helt ny dynamisk Karate - en revolution. Yoshitaka blev senare av många ansedd som den främsta Karate utövaren av dem alla, rent tekniskt och fysiskt.

Japan stod nu vid krigets rand och militären hade full kontroll över regeringen. Patriotism var dagens motto och unga män i tusentals flockades för att lära sig en ny japansk karate. Åren 1939-42 var vad man cyniskt kan kalla gyllene Karate år. Inga gränser var dagens regel och man utvecklade ett sparringsystem kallat Ko-Kangieko, i vilken båda deltagarna slog och sparkade mot varandra med full kraft. Seniorerna avbröt endast om det såg riktigt farligt ut. Ett krossat öga eller en bruten arm var inga ovanligheter. Ordet blodbad kom inte ens i närheten av att beskriva de skador som förekom. Gruppen runt Yoshitaka uppmuntrades av regeringen att träna utan restriktioner i jakten på perfektionism. När de bad om kinesiska krigsfångar med bakgrund som kampformsutövare, på vilka de kunde pröva sina tekniker, godkändes deras önskemål omedelbart. Man kan lätt föreställa sig den skräck fångarna kände när de såg dessa makabra föreställningar och insåg vad som väntade dem. Med all säkerhet mötte många krigsfångar döden på detta sätt under åren 1942-44. Shotokan karate historia är verkligen blodbestänkt. Det stod tydligt och klart från år 1944 att Japan skulle förlora kriget. Yoshitaka ådrog sig tuberkulos men fortsatte sin träning trots blodiga hostattacker. Många av seniorerna drog ut i kriget för att aldrig återvända. En av de få som överlevde detta var Sensei Taiji Kase.